Alva Myrdals omänskliga familjepolitik

Här berättar Alva Myrdal själv om sin vision om dagis, som hon kallar "storbarnkammare". Jag ryser. Våra djur har ett skydd för den viktiga anknytningstiden hos sin mor. Våra barn har inget sådant skydd. Barnen behandlas sämre än djur. Vi vet att hundvalpar och kattungar inte ska tas bort från sin mor för tidigt, för det skadar dem. Men vi visar inte samma hänsyn till våra barn. Hur kunde det bli så vansinnigt?
Först Alva (1935) och sen sången "Nobody's Child".

3 kommentarer:

Josef Boberg sa...

Idén som sådan med storbarnkammare i VARJE hyreshus - var väl ej så tokig i o f s - med den tidens ögon sett.

Men av det har det ju blivit något helt annat. Idag MÅSTE mammorna jobba åt hållet heltid - för att familjens ekonomi skall gå ihop.

Det innebär ju i sig att barnen skall släpas till dagis, förskola eller annat i arla morgonstund (oftast förenat med lååånga transporter) - och sen hämtas efter ca 10 timmars separation mellan föräldrar och barn - och fem dagar av veckans sju.

Det innebär ju per automatik att det mera än en samhälls-institution än föräldrarna - som i dags dato i Sverige fostrar barnen. Snacka om ett perfekt Kallocain-samhälle/stat.

Så inget konstigt alls - att den svenska modellen är bäst i världen på att TVINGA barnen ifrån föräldrarna, tyvärr tyvärr... :cry:

7 april 2011 08:43

feminix sa...

Håller helt med!Anknytningstiden är minst 3-4 år. Inget parti vågar ge dagiskostnaden i ersättning till föräldrarna under den tiden. Det socialistiska dagistvånget har anammats av de borgerliga.

7 april 2011 21:29

Anonym sa...

Fy fan så vidrigt rent ut sagt! Alva Myrdal är verkligen otäck här. "En särskilt glad och munter människotyp". Minns denna intervju mycket väl och intrycket består!/Femman

8 april 2011 11:31

Inlägget först på "smedjan" lördagen den 2:e april 2011, sen försvann det därifrån. Hittar en cachad, lägger den här. (Uppdatering 31 maj 2013. Den hade blivit "utkast" igen, jag trodde den försvunnit.)
Likabehandlingsprincipen bör gälla även barnomsorgen i hemmen. Hemmaföräldrar bör få dagiskostnaden för det yngsta barnet som lön. Blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Föräldraskapet bör ses som en merit

En insändare från Aftonbladet 1 april 2007:

I Aftonbladet 29 mars går att läsa om kvinnor som inte har råd att skaffa barn. Hur många gånger har det inte sagts att folk inte har utrymme till eller inte känner sig redo för barn. När ett barn hamnar i livmodern utan att ekonomi, utbildning, med mera är "rätt" slås det ut med armarna och kallas oönskad graviditet.
Lösningen är att barnledighet och föräldraskap blir en merit.
Det ska vara ett plus när man söker utbildning, arbete och löneförhandlar att ha barn. I stället så kan vi läsa att arbetsgivarna inte vill anställa kvinnor för att de kan bli med barn, vissa får sparken eller måste hoppa av skolan om de blir föräldrar. Det behövs ett samhälle där barnafödande är en fördel.
Lars

Likabehandlingsprincipen bör gälla även barnomsorgen i hemmen. Hemmaföräldrar bör få dagiskostnaden för det yngsta barnet som lön. Blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Krossa familjen ger lättstyrda medborgare?

Varför måste en demokrati som vår avskaffa familjerna som ekonomiska enheter och låta samhället överta vården av barnen? Är starka familjer ett hot mot demokratin? Nej. Bara en diktatur eller en skendemokrati har någon anledning att känna sig hotad av starka familjer och starka individer.

Vilka krafter i vårt land tjänar då på att familjerna och medborgarna blir svaga och maktlösa? Vilka tjänar på att barnen tidigt skiljs från sina familjer? Vilka tjänar på att arvet från tidigare generationer, etik, moral och värderingar, inte kan överföras till nästa generation?

Jag menar att det är de krafter, som vill ha lättstyrda medborgare. De krafter, som vill förvandla demokratin till en skendemokrati, en förklädd diktatur.

Vi är blåögda om vi intalar oss att vår svenska demokrati aldrig kan skadas, manipuleras eller förvandlas till sin motsats. Politiker avslöjar sin lättsinniga syn på demokratin när de säger att visserligen vill föräldrarna själva bestämma över sitt föräldraskap, men de begriper inte sitt eget bästa, så politikerna måste bestämma. På liknande sätt resonerar en diktator.

Bit för bit vill man ta makten över våra liv, även det mest privata familjelivet. Gunnar Sträng avslöjade sitt partis antidemokratiska avsikter när han yttrade de bevingade orden: ”Steg för steg skall vi införa socialismen, men vi skall inte basunera ut det på gator och torg.”

Familjernas dubbelarbete innebär att fritiden måste användas till det nödvändiga hushållsarbetet. Man hinner inte längre granska politikernas avsikter eller vad som döljer sig bakom deras vackra ord, deras dolda agenda.

Vissa viktiga frågor, t.ex. invandringens nackdelar, undanhålls allmänheten genom att journalisterna sållar bort vissa nyheter och låtsas att alla brottslingar är bleka svenskar. Ursäkten är att man inte vill väcka ”främlingsfientligheten”. Man kan med andra ord säga att man inte vill väcka väljarnas kritik. På detta sätt går vi sakta men säkert mot en skendemokrati. Man kommer att tänka på Orwells framtidsvision.

Är det inte märkligt att både högern och vänstern, med helt skilda idealsamhällen, är rörande eniga om just invandringen? Varför?

Hoppas högern på att många arbetssökande ska leda till lönedumpning? Hoppas vänstern på att invandrarna ska rösta på dem? Hoppas liberalerna på att trygghetssystemen ska urvattnas och bädda för en ”nattväktarstat”?

En sak är dock säker: Svenska folket tillfrågades aldrig om den största förändringen någonsin. Mångkulturen infördes medan vi sov. När ska vi vakna?


Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Vem bryr sig om barnen?

Psykologen Eva Rusz bryr sig om barnen. Hon skriver i Aftonbladet:

Förskola före två års ålder kan skada barn

"Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3
förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan
inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina
barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på
känslomässig omvårdnad.[...]

Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars
självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus."

Vilket parti bryr sig om barnen?

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

SCHLAUG: S lovar ensamstående föräldrar: Nattis

Tankesmedjan Feminix: SCHLAUG: S lovar ensamstående föräldrar: Nattis
Schlaug är klok, som vanligt. 

"En arbetarrörelse som kräver att småbarnsmammor ska begåvas med möjligheten att jobba oregelbundet och på obekväma tider - vilket forskningen visar ger upphov till traditionella klassjukdomar - är banne mig inte mycket värd. En arbetarrörelse värd namnet borde istället kräva att ensamstående småbarnsföräldrar skall slippa nattarbete."

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Kriget mot familjen

Hedersmannen Ulf Nilson skriver i Expressen 11 oktober 2005: "Palme förde krig mot familjen"

 "Vilken dumskalle som helst, som varit med länge nog, kan se att Sveriges ledare - i första hand Palme och hans gäng - fört krig mot FAMILJEN, pappa, mamma, barn, i första hand sen 70-talet. Lagen om särbeskattning 1971 avskaffade i praktiken hemmamammor. Den överväldigande majoriteten familjer blev beroende av två löner - och därför av dagis. Därmed "kollektiviserades" barnen; de blev "samhällets" egendom och ansvar.[...]
 Bevisligen tycks skolorna - det skrivs om detta dagligen - ha blivit busigare och ineffektivare sen 70-talet. Beror det på att föräldrarna ger mindre stöd? Man lämnar ungen på morgonen och hämtar den på eftermiddan. Under mellantiden har andra ansvaret - ett ansvar som de inte alls är mogna. Ungarna snackar i telefon, löper omkring, slåss, men lär sig inte läsa och absolut inte skriva. Kunskaperna i svenska språket har gått ner något fruktansvärt sen den stora omvandlingen började - och långtifrån b a r a på grund av den vettlösa invandringspolitiken. Jag känner hur många föräldrar som helst som är oroade och ibland förtvivlade över situationen, men ingen tycks riktigt veta vad man ska göra och myndigheterna - ja, de svarar alltsomoftast att enligt internationell statistik ligger vi bra till. Precis som om det spelar någon roll. Det som är fel hos oss blir ju knappast bättre, därför att det finns värre fel någon annanstans.
Jag har ställtmånga frågor i den här krönikan, men inte gett många svar. Det beror på att jag inte kan. Jag tror att det är personligt ansvar, inte minst bland föräldrar, och respekt för individer som vi måste försöka vinna tillbaka. Den falska jämlikhet som kräver att alla ska stöpas i samma form är landet Sveriges värsta fiende. Fast hur vi ska bli av med den vet jag inte. Systemskifte krävs. Men blir inte av."

Gränslös godhet leder till självutplåning skriver Tankesmedjan Feminix. Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

KD: Mer tid hemma!

KD lägger fram kloka förslag: "Familjerna ska få fler verktyg"

"I vår nya familjepolitik vill vi bygga ut föräldraförsäkringen, införa barnomsorgspeng och ett barnskatteavdrag. [...]

Barn behöver tid tillsammans med sina föräldrar. [...]

Stress och tidsbrist är ett stort problem för många barnfamiljer i dag. Att vårda relationer kräver tid, omsorgen om barnen kräver tid. Därför måste arbetslinjen kompletteras med en relationslinje. [...]

Vi har hört om en stressig och kravfylld vardag, om oro för barngruppernas storlek. Föräldraförsäkringen och förskolan är omtyckt, men det finns ett starkt stöd för att föräldrarna själva ska få välja vem som ska vara hemma och hur länge.

Mer tid hemma är ett starkt önskemål. [...] 

Pappor och mammor önskar mer tid för familj och barn. Men det krävs mod att bryta normen om två heltidsarbetande föräldrar med barnen på förskola. Och övriga partier är döva inför denna opinion."

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Hägglund: Tid för mänskliga relationer

Göran Hägglund säger bra saker i: Därför behöver vi relationslinjen

"För den som just bildat familj känns ibland samhällets krav på fullständig hängivenhet till arbetsmarknaden som en omöjlig kombination till föräldraskapet.

En ensidig fokusering på arbetslinjen tar inte hänsyn till livssituationer. Det är därför det är så svårt att få gehör för att föräldrar friare ska få disponera det offentligas kostnader för en barnomsorgsplats för att exempelvis kunna vara hemma efter föräldraförsäkringens slut, eller gå ned i arbetstid. [...]

En möjlighet att prioritera relationer när relationerna är som viktigast. [...]

Att komplettera arbetslinjen med en fungerande relationslinje. Där människors behov av att känna sig behövda, av att bryta ensamhet och isolering, är minst lika viktigt som att alla ska ha ett lönearbete. Människans värde och behov av samhörighet med andra bestäms inte av statiska krav på 8 timmars arbetsdag, för alla, oavsett livssituation. [...]

En relationslinje är värnet mot ekonomism och en instrumentalisering av människor. Det handlar om ökad makt och myndighet till landets familjer."

Synd bara att de står så ensamma att stå upp för att det behövs tid för medmänskliga relationer.

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Lovande signaler från KD

KD ska ha heder för att de i alla fall visar en vilja att förbättra tillvaron för de stressande barnfamiljerna. Tack för det KD! Världen idag skriver: Kd föreslår barnskatteavdrag.

 "KD presenterar idag sina förslag för framtida familjepolitik. I detta ingår bland annat ett barnskatteavdrag, en utvidgad föräldraförsäkring och en barnomsorgspeng anpassad för de som vill vara hemma med sina barn. Man räknar också med att i och med detta slopa det omtvistade vårdnadsbidraget."

Läs även andra bloggares åsikter om kd, familjepolitik, barnomsorg, Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Hur beteendemanipulativ får staten bli?

Artikel av Bo C Pettersson, ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid

Med början redan under 1930-talet, fördes, i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand: hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i, av staten eller kommunerna inrättade, "storbarnkammare".

Inte mycket mer än så hände - konkret - på området förrän år 1971 då den s k "sambeskattningen" övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning.

Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet var klart för de flesta vid den tiden; i slutet av 60-talet betalade folk 30 - 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt blev drygt den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvs-sysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor - och deras män - insåg att det inte var mödan - eller resekostnaderna - värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.

Lösningen blev alltså individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattningen och infördes dess motsats; från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.

I samma veva ändrades lagen så att det blev okej för staten och kommunerna att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var då, som nu, i princip, olagligt.)

Effekten på kvinnors beteende, av dessa två samverkande regelförändringar, blev kraftig; de började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna som vidtogs i antytt syfte var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar en dryg tusenlapp i månaden av de 14 000 kr det kostar kommunerna att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).

Man kan alltså säga, med jargong lånad från dagens jämställdhetsdebatt, att före 1971 var hemmen en kvinnofälla, numera är det förvärvsjobben som spelar den rollen för Sveriges kvinnor.

Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ och strider mot allmänt accepterade principer för beskattning och offentlig pengaspendering (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som tillskyndarna hävdat under all denna tid.

Att så är fallet (att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara / tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för målgruppen som överstiger produktionskostnaden.

Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14 000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.

Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!

Att ovan beskrivna, politiskt skapade, lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats där; numera ligger vi på elfte - och skulle ha legat än sämre till, om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på området.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och av deras kompisar i media, så att även dessa valda - och deras kompisar - inser att spelet är förlorat.

Bo C Pettersson