"Med början redan under 1930-talet fördes, i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand: hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i, av staten eller kommunerna inrättade, "storbarnkammare".
Inte mycket mer än så hände - konkret - på området förrän år 1971 då den s k "sambeskattningen" övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning.
Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid den tiden; i slutet av 60-talet betalade folk 30 - 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt blev drygt den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.
Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor - och deras män - insåg att det inte var mödan - eller resekostnaderna - värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.
Lösningen blev alltså individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattningen och infördes dess motsats; från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.
I samma veva ändrades lagen så att det blev okej för staten och kommunerna att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var då, som nu, i princip, olagligt.)
Effekten på kvinnors beteende, av dessa två samverkande regelförändringar, blev kraftig; de började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.
Ovan antydda utveckling, att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna som vidtogs i antytt syfte var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar en dryg tusenlapp i månaden av de 14 000 kr det kostar kommunerna att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).
Man kan alltså säga, med jargong lånad från dagens jämställdhetsivrare, att före 1971 var hemmen en kvinnofälla, numera är det förvärvsjobben som spelar den rollen för Sveriges kvinnor.
Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ och strider mot allmänt accepterade principer för beskattning och offentlig pengaspendering (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som tillskyndarna hävdat under all denna tid.
Att så är fallet (att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara / tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för målgruppen som överstiger produktionskostnaden.
Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14 000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.
Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!
Att ovan beskrivna, politiskt skapade, lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats där; numera ligger vi på elfte - och skulle ha legat än sämre till, om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på området.
Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och av deras kompisar i media, så att även dessa valda - och deras kompisar - inser att spelet är förlorat.
Bo C Pettersson, föreningens ordförande, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Söndag, 11-09-04, kl 08:51"
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar