Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!
lördag 23 juni 2012
torsdag 21 juni 2012
Tankesmedjan Feminix: Islam tar över - fakta eller konspirationsteori?
Tankesmedjan Feminix: Islam tar över - fakta eller konspirationsteori?: På Lady Cobras blogg hittade jag denna video. Exilirakiern Walid al-Kubaisi möter brödraskapets ledare för att prata om frihet och jämlikhe...
Jag bloggar för att jag vill.
Jag bloggar för att jag vill.
torsdag 14 juni 2012
Nekas ersättning trots terror från eleverna - Uppsala - UNT.se
Nekas ersättning trots terror från eleverna - Uppsala - UNT.se
Det värsta jag läst om vår svenska skola. De här eleverna är nog inte svenska, eller hur?
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!
Det värsta jag läst om vår svenska skola. De här eleverna är nog inte svenska, eller hur?
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!
söndag 10 juni 2012
De har ingen respekt för svenskar!
På Familjeliv Forum skriver Anonym: De har ingen respekt för svenskar!
Min syster arbetar i en skola med många invandrarungdomar. De flesta är förstås trevliga men det finns också många som har allvarliga attitydproblem mot svenskar. De säger det rakt ut till min syster utan att skämmas. De respekterar inte svenska lärare, enligt egen uppgift, utan enbart den lärare som har samma ursprung som de själva.Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!
Min syster är väldigt engagerad i sitt arbete och har hjälpt många av ungdomarna med skolarbetet även när det inte ingår i hennes arbetsuppgifter. Hon arbetar ofta övertid och har fått olika stressymtom eftersom hon har en hög ambitionsnivå och engagerar sig mycket i ungdomarna.
Hon hjälpte bland annat två killar som hade problem med ett visst ämne. Hon satt med dem i flera timmar, förklarade och repeterade. De klarade båda provet men ingen av dem var tacksam, trots att hon gjort mer än vad hon egentligen behövde.I stället kom de in och störde henne på arbetsplatsen och när hon sa ifrån började de skrika elakheter, fula ord och svära åt henne på sitt modersmål. De har också skickat runt nidbilder av henne med mobilen, kanske förnedrande sexuellt, hon hann inte se.
Jag är så förbannad så att jag kokar. Hon förtjänar inte det här. De är så fruktansvärt otacksamma och skulle aldrig bete sig så här mot någon från den egna gruppen. Det är ren diskriminering, de säger det ju t.o.m. själva rakt ut. "Vi ser ner på svenskar. Vi kanske gör som den svenska läraren säger men bakom ryggen på honom/henne känner vi ingen respekt.Svenskar är mesar/töntar/horor." Även de få etniskt svenska ungdomar som går i den här skolan blir utsatta för samma behandling.
Skolledningen vet inte hur de ska hantera det här eftersom det inte är ett problem som brukar diskuteras öppet. Även en del föräldrar har den här attityden och hur ska man då nå ungdomarna?
De här killarna har sagt att de ska börja jävlas "på riktigt" när de fått betygen och det gör mig jätteorolig. Det finns en del kriminalitet i området, även organiserad brottslighet kopplad till den här etniska gruppen, och jag vet inte om de är involverade i den.
Jag vill att min syster söker jobb i andra områden där det inte ser ut så här. Det är tråkigt eftersom det finns ungdomar där som behöver och uppskattar henne men hur mycket skit ska man ta? När ska man börja erkänna att fördomar och diskriminering förekommer åt båda håll och är ett problem för personalen i skolan?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-06-01 20:05
Nu har de haft ett möte och de här killarna hunsade rektorn, kallade min syster för fula ord och hyssjade personalen!!! Och alla tog det, förutom min syster.
Rektorn körde det vanliga flumsnacket "Hur upplevde du situationen? Du är ju egentligen en fin kille, de vet jag."
Den närvarande personalen lät de här killarna avbryta, förolämpa folk och höja rösten utan att protestera. Till slut sa min syster att hon vägrade ta mer skit och gick ut.
Är det konstigt att de fortsätter bete sig illa när ingen står upp emot dem? Min syster är den första som har sagt ifrån till dem och då ger de henne ett helvete men ingen från skolan backar upp henne.
De är inga fina killar. De har slappat sig igenom gymnasiet, förpestat tillvaron för lärare och elever och går ut med mediokra betyg om ens några. Det duger inte, det är skit rakt igenom.
Det är skandallöst! Hur f-n kan detta få fortgå??!
lördag 9 juni 2012
Är det så här eländigt i invandrarskolor?
Från Christina Claesson
Jag citerar:
Brev skickat till:Ilmar Reepalu, Hans Persson, Agneta Eriksson och styrelserna för samtliga stadsdelsförvaltningar i Malmö
En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt.
Jag är författare och jag ledde en skrivarverkstad på en Malmöskola förra månaden. Två veckor i en 8:a, temat var "Civilkurage". Kuratorn på skolan bjöd in mig, driven av sin passion för barnen och sin oro för deras framtid. Hon ordnade pengar för mitt arvode genom bl a klasskassor och bidrag från Författarcentum Syd.
Jag skriver den här redogörelsen manad av mitt eget civilkurage. Jag riktar den inte till offentligheten i första hand eftersom jag är rädd för att skada de få men utarmade krafter som trots allt finns.
Det jag såg av skolans värld är alarmerande, upprörande, skandalöst. En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt, och min slutsats av mötet med skolan är: barnen lider inte brist på civilkurage - de har bara inte fått lära sig ett sätt att uttrycka det. De vuxna däremot, som ansvarar för barnens utbildning och framtid, borde syna sitt eget civilkurage och inte blunda för de brister som skriker om att åtgärdas.
Detta är sammanfattningsvis min bild av vår ödeläggelse av eleverna:
Jag mötte en 8:a, en klass på 28 elever.
Det är löjligt att tala om undervisning. Större delen av lektionerna går åt till att försöka hålla klassen tyst, eller sittande, eller inom klassrummet. Eleverna kommer droppande en efter en, vartefter, och det är svårt att urskilja någon gräns mellan rast och lektion, början och slut. Ingen ber om ursäkt för att de kommer för sent, kanske för att det inte går att urskilja vad de skulle komma för sent till. Inte undervisning i alla fall. Eleverna tuggar tuggummi, dricker läsk, pratar i mobiltelefoner, studsar med basketbollar, springer runt och jagar varandra, hänger halvvägs ut genom fönstret, skriker högt åt varandra genom klassrummet, kallar varandra och lärare för "hora" och "bög". Några stycken, som man knappt ser, halvligger paralyserade över bänkarna och försöker drömma sig bort.
Klassen lär ha varit "exemplarisk" förra terminen. (Exemplarisk? - Knappast. Tystare kanske.) Av 28 elever är 7 st nya denna termin. Av 28 elever har 2 svenska föräldrar. Få av eleverna talar svenska utan brytning. De har sämre ordförråd än mina barn hade i 5-årsåldern. Få elever kan skilja på "hans" och "sin" när de skriver. Många förstår inte den bokstavliga betydelsen av ett ord som "självständig". Många kan inte skriva rätt genus till enkla ord som "bord", "tavla", "stol" ("den bordet", "det stolen".) Många kan inte, ur en slumpvis samling av bokstäver, bilda enkla ord på två bokstäver ("ha", "få", "ge".) De har svårigheter att ge en muntlig beskrivning av enkla föremål som till exempel en linjal. De flesta har inget begrepp om meningsbildning, punkt och stor bokstav. De blandar fritt versaler och gemener. Även om det är tyst och alla tycks lyssna, har de svårt att förstå enkla instruktioner. Varje instruktion måste åtföljas av att man går runt och berättar en gång till, för var och en, vad som ska göras. De har dålig uthållighet (10 minuters tyst arbete tycks vara en absolut gräns) och tror sig inte om att klara de enklaste uppgifter.
Hur är det möjligt att de ska kunna lämna skolan med godkänt betyg?
Klassen ger intryck att lida av kollektiv dyslexi-damp.
Är de dumma i huvudet?
Nej.
Många är flyktingar. Flera har krigsskador. Många har stora sociala problem i hemmen. Efter två veckors intensivt arbete lärde jag känna och tycka om många av eleverna. Jag fann många skarpa, klyftiga, humoristiska och varma människor. Märk väl - trots skolan, inte tack vare den. Jag gråter när jag tänker på hur illa rustade de är att klara sig i världen.
Det är 28 stycken könsmogna människor som i många delar av världen skulle anses stora nog att bilda familj. Här är de inte klara att lära sig stava.
Skolan jag mötte tycktes helt desorganiserad. Många lärare tycktes inte ha någon egen motivation att dra nytta av en gästande författares resurser. Flera av lärarna (som egentligen skulle följt skrivarverkstaden) tog tillfälle i akt att göra annat. Många var sjukskrivna. Rektorn var på semester i Grekland (2 veckor i terminstarten - är det lagligt?!)
Klassen hade två s k mentorer. Den ena var vikarie för den ordinarie som var sjuk. Vikarien satt handlingsförlamad i ett hörn, oförmögen att skapa tystnad och undervisning, chockerad. Han sjukskrev sig i sin tur andra dagen jag var där. En ny vikarie skulle börja när jag slutade. Det var meningen att hon skulle stanna i tre veckor. Hon var inte utbildad lärare. Hon satt med på flera av mina lektioner, och fasade för den dag hon själv skulle ta över. Hon höll i ett föräldramöte några dagar innan jag började. En (1) förälder kom.
I salen fanns inte kritor till tavlan. Många barn hade inga pennor när det var dags att skriva. Om de inte fått några - eller de hade struntat i att ta med sig, vet jag inte. I klassrummet fanns inga. Det fanns inget bokningsschema till datorsalen, med klasskrockar och korridorgräl som följd. Inte heller i datorsalen fanns pennor till tavlan. Printern fungerade inte.
Det var kutym bland lärarna att börja lektionerna med att vandra omkring i klassrummet med en papperskorg som eleverna skulle spotta ut sina tuggummin i. Varje lektion: en högutbildad, avlönad lärare, vandrar runt med spottkopp till eleverna! Jag skämdes.
När jag möttes av detta kaos bestämde jag mig för att skapa arbetsro, till att börja med. Med hjälp av kuratorn, en kuratorpraktikant, de ordinarie lärarna och elevassistenten lyckades vi trots allt åstadkomma en skrivarverkstad. Att åstadkomma något resultat, i form av utställning, eller publicerade texter, var bara att glömma. Kunde jag få dem att sitta stilla några minuter och bara använda pennan, var det en seger.
Jag började med att ställa upp dem i dubbla led utanför salen före lektionerna. Det tog varje gång c:a 15 minuter innan alla tuggummin var utspottade, mössor avtagna, mobiltelefoner avstängda, bollar undanstoppade och det var så pass tyst och lugnt att man kunde göra sig hörd utan att skrika. Jag förbjöd lärarna att vandra runt med papperskorgen.
Varje lektion inledde jag med reglerna för arbetsro: inte störa, inte låta sig störas, prata en i taget, inte komma för sent, vara samarbetsvillig. Alla som godtog reglerna fick räcka upp handen. Varje gång, undantagslöst, som någon bröt en av reglerna blev de utkörda. Det gick tack vare att vi var tre personer i klassrummet - en lärare och två ordningsvakter. En kunde följa med ut. Alla som kom försent fick stanna kvar ute, uppskrivna för frånvaro.
Eleverna tycktes chockade över att någon upprätthöll reglerna, som om det var första gången det hände. Det blev duster. En hel lektion kunde gå åt till att reda ut vem det var som stört genom att ringa till någon annans mobiltelefon. Alla ljög. Vittnesmål samlades för olika sidor. När jag bestämde att alla mobiltelefoner skulle ligga på katedern undrade de om jag ersatte dem om de skulle skadas. I detta bevakande av sina små rättigheter uppförde de sig som de intagna på kriminalvårdsanstalten, där jag också arbetat med skrivarverkstad.
Jag började se, att dessa barn är en spegelbild av de intagna på fängelset. Ett par år till, så sitter flera av dem där.
Jag citerar:
Brev skickat till:Ilmar Reepalu, Hans Persson, Agneta Eriksson och styrelserna för samtliga stadsdelsförvaltningar i Malmö
En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt.
Jag är författare och jag ledde en skrivarverkstad på en Malmöskola förra månaden. Två veckor i en 8:a, temat var "Civilkurage". Kuratorn på skolan bjöd in mig, driven av sin passion för barnen och sin oro för deras framtid. Hon ordnade pengar för mitt arvode genom bl a klasskassor och bidrag från Författarcentum Syd.
Jag skriver den här redogörelsen manad av mitt eget civilkurage. Jag riktar den inte till offentligheten i första hand eftersom jag är rädd för att skada de få men utarmade krafter som trots allt finns.
Det jag såg av skolans värld är alarmerande, upprörande, skandalöst. En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt, och min slutsats av mötet med skolan är: barnen lider inte brist på civilkurage - de har bara inte fått lära sig ett sätt att uttrycka det. De vuxna däremot, som ansvarar för barnens utbildning och framtid, borde syna sitt eget civilkurage och inte blunda för de brister som skriker om att åtgärdas.
Detta är sammanfattningsvis min bild av vår ödeläggelse av eleverna:
Jag mötte en 8:a, en klass på 28 elever.
Det är löjligt att tala om undervisning. Större delen av lektionerna går åt till att försöka hålla klassen tyst, eller sittande, eller inom klassrummet. Eleverna kommer droppande en efter en, vartefter, och det är svårt att urskilja någon gräns mellan rast och lektion, början och slut. Ingen ber om ursäkt för att de kommer för sent, kanske för att det inte går att urskilja vad de skulle komma för sent till. Inte undervisning i alla fall. Eleverna tuggar tuggummi, dricker läsk, pratar i mobiltelefoner, studsar med basketbollar, springer runt och jagar varandra, hänger halvvägs ut genom fönstret, skriker högt åt varandra genom klassrummet, kallar varandra och lärare för "hora" och "bög". Några stycken, som man knappt ser, halvligger paralyserade över bänkarna och försöker drömma sig bort.
Klassen lär ha varit "exemplarisk" förra terminen. (Exemplarisk? - Knappast. Tystare kanske.) Av 28 elever är 7 st nya denna termin. Av 28 elever har 2 svenska föräldrar. Få av eleverna talar svenska utan brytning. De har sämre ordförråd än mina barn hade i 5-årsåldern. Få elever kan skilja på "hans" och "sin" när de skriver. Många förstår inte den bokstavliga betydelsen av ett ord som "självständig". Många kan inte skriva rätt genus till enkla ord som "bord", "tavla", "stol" ("den bordet", "det stolen".) Många kan inte, ur en slumpvis samling av bokstäver, bilda enkla ord på två bokstäver ("ha", "få", "ge".) De har svårigheter att ge en muntlig beskrivning av enkla föremål som till exempel en linjal. De flesta har inget begrepp om meningsbildning, punkt och stor bokstav. De blandar fritt versaler och gemener. Även om det är tyst och alla tycks lyssna, har de svårt att förstå enkla instruktioner. Varje instruktion måste åtföljas av att man går runt och berättar en gång till, för var och en, vad som ska göras. De har dålig uthållighet (10 minuters tyst arbete tycks vara en absolut gräns) och tror sig inte om att klara de enklaste uppgifter.
Hur är det möjligt att de ska kunna lämna skolan med godkänt betyg?
Klassen ger intryck att lida av kollektiv dyslexi-damp.
Är de dumma i huvudet?
Nej.
Många är flyktingar. Flera har krigsskador. Många har stora sociala problem i hemmen. Efter två veckors intensivt arbete lärde jag känna och tycka om många av eleverna. Jag fann många skarpa, klyftiga, humoristiska och varma människor. Märk väl - trots skolan, inte tack vare den. Jag gråter när jag tänker på hur illa rustade de är att klara sig i världen.
Det är 28 stycken könsmogna människor som i många delar av världen skulle anses stora nog att bilda familj. Här är de inte klara att lära sig stava.
Skolan jag mötte tycktes helt desorganiserad. Många lärare tycktes inte ha någon egen motivation att dra nytta av en gästande författares resurser. Flera av lärarna (som egentligen skulle följt skrivarverkstaden) tog tillfälle i akt att göra annat. Många var sjukskrivna. Rektorn var på semester i Grekland (2 veckor i terminstarten - är det lagligt?!)
Klassen hade två s k mentorer. Den ena var vikarie för den ordinarie som var sjuk. Vikarien satt handlingsförlamad i ett hörn, oförmögen att skapa tystnad och undervisning, chockerad. Han sjukskrev sig i sin tur andra dagen jag var där. En ny vikarie skulle börja när jag slutade. Det var meningen att hon skulle stanna i tre veckor. Hon var inte utbildad lärare. Hon satt med på flera av mina lektioner, och fasade för den dag hon själv skulle ta över. Hon höll i ett föräldramöte några dagar innan jag började. En (1) förälder kom.
I salen fanns inte kritor till tavlan. Många barn hade inga pennor när det var dags att skriva. Om de inte fått några - eller de hade struntat i att ta med sig, vet jag inte. I klassrummet fanns inga. Det fanns inget bokningsschema till datorsalen, med klasskrockar och korridorgräl som följd. Inte heller i datorsalen fanns pennor till tavlan. Printern fungerade inte.
Det var kutym bland lärarna att börja lektionerna med att vandra omkring i klassrummet med en papperskorg som eleverna skulle spotta ut sina tuggummin i. Varje lektion: en högutbildad, avlönad lärare, vandrar runt med spottkopp till eleverna! Jag skämdes.
När jag möttes av detta kaos bestämde jag mig för att skapa arbetsro, till att börja med. Med hjälp av kuratorn, en kuratorpraktikant, de ordinarie lärarna och elevassistenten lyckades vi trots allt åstadkomma en skrivarverkstad. Att åstadkomma något resultat, i form av utställning, eller publicerade texter, var bara att glömma. Kunde jag få dem att sitta stilla några minuter och bara använda pennan, var det en seger.
Jag började med att ställa upp dem i dubbla led utanför salen före lektionerna. Det tog varje gång c:a 15 minuter innan alla tuggummin var utspottade, mössor avtagna, mobiltelefoner avstängda, bollar undanstoppade och det var så pass tyst och lugnt att man kunde göra sig hörd utan att skrika. Jag förbjöd lärarna att vandra runt med papperskorgen.
Varje lektion inledde jag med reglerna för arbetsro: inte störa, inte låta sig störas, prata en i taget, inte komma för sent, vara samarbetsvillig. Alla som godtog reglerna fick räcka upp handen. Varje gång, undantagslöst, som någon bröt en av reglerna blev de utkörda. Det gick tack vare att vi var tre personer i klassrummet - en lärare och två ordningsvakter. En kunde följa med ut. Alla som kom försent fick stanna kvar ute, uppskrivna för frånvaro.
Eleverna tycktes chockade över att någon upprätthöll reglerna, som om det var första gången det hände. Det blev duster. En hel lektion kunde gå åt till att reda ut vem det var som stört genom att ringa till någon annans mobiltelefon. Alla ljög. Vittnesmål samlades för olika sidor. När jag bestämde att alla mobiltelefoner skulle ligga på katedern undrade de om jag ersatte dem om de skulle skadas. I detta bevakande av sina små rättigheter uppförde de sig som de intagna på kriminalvårdsanstalten, där jag också arbetat med skrivarverkstad.
Jag började se, att dessa barn är en spegelbild av de intagna på fängelset. Ett par år till, så sitter flera av dem där.
fredag 1 juni 2012
Tankesmedjan Feminix: Muslimska brödraskapets Projekt - Läs!
Tankesmedjan Feminix: Muslimska brödraskapets Projekt - Läs!: Bloggaren MXp har gjort det bästa jag hittat om det Muslimska Brödraskapets Projekt. Tro mig - jag blir matt! Och jag frågar mig varför spelar våra politiker och journalister bakom ryggen på oss? Samtidigt
krattar de ju manegen för den muslimska invasionen. Vi svenskar får ju
faktiskt betala för vår egen utplåning. ...
Jag bloggar för att jag vill.
Jag bloggar för att jag vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)